Urfolks syn på naturen och juridiken: En spegling för svensk miljörätt

Vi inleder med att ställa frågan varför urfolks rättstraditioner ofta hamnar i skymundan när vi diskuterar miljörätt och naturens rättigheter. I Sverige, där Sápmi utgör en central del av landets natur och historia, är denna fråga inte bara akademisk utan djupt praktisk. När vi talar om miljörätt, ekocid och biologisk mångfald måste vi också tala om vem som har rätt att definiera naturens värde – och varför vissa perspektiv historiskt har tystats. Den här artikeln utforskar hur urfolks syn på naturen kan berika och utmana svensk miljörätt, med exempel från Sápmi, Nya Zeeland och Ecuador.

Urfolks relation till naturen – en annan rättslig logik

Många urfolk världen över ser naturen inte som en resurs att äga eller exploatera, utan som en släkting, en förfader eller ett rättssubjekt med egen integritet. Denna relation bygger på ömsesidighet, respekt och långsiktigt ansvar – en logik som står i skarp kontrast till den västerländska rättstraditionens syn på naturen som egendom. I Sverige är Sámi-parlamentet (Sametinget) en central aktör för att föra fram dessa perspektiv, inte minst genom arbetet med konsultationsordningen, som syftar till att ge samiska intressen en starkare röst i beslut som rör mark och vatten.

När naturen är en släkting, inte en resurs

Inom många urfolks traditioner är människan en del av naturen, inte en herre över den. Detta synsätt innebär att rättigheter inte bara tillkommer människor, utan även landskap, floder, djur och växter. För svensk miljörätt är detta en utmaning: vårt system är byggt kring individuella äganderätter och tillståndsprövningar, inte kring kollektiva skyldigheter gentemot ekosystem. Att erkänna naturen som rättssubjekt skulle kräva en grundläggande omorientering av hur vi tänker kring juridik och ansvar.

Kollektiva rättigheter vs. individuella äganderätter

En av de mest grundläggande skillnaderna mellan urfolks rättstraditioner och svensk miljörätt är synen på ägande. Där svensk lag ofta utgår från individuella äganderätter, bygger många urfolkssystem på kollektiva rättigheter – rättigheter som tillhör en grupp, ett samhälle eller en sameby, och som är tätt sammankopplade med ansvar för markens långsiktiga välmående. Denna skillnad blir särskilt tydlig i konflikter kring markanvändning, där samiska intressen ofta ställs mot statliga eller privata exploateringsintressen.

Sápmi och svensk miljörätt – en komplex verklighet

Svensk lagstiftning förhåller sig till samiska rättigheter på ett sätt som präglats av både framsteg och motsättningar. Å ena sidan finns ett erkännande av samisk kultur och renskötsel som riksintresse. Å andra sidan fortsätter konflikter kring gruvdrift, skogsbruk och infrastruktur att skapa spänningar mellan samiska intressen och statens ekonomiska prioriteringar. Girjasdomen och kampen mot gruvan i Gállok är två tydliga exempel på denna komplexitet.

Girjasdomen och dess betydelse för markrättigheter

Girjasdomen (Högsta domstolen 2020) fastställde samisk rätt till jakt och fiske i Girjas sameby. Domen var historisk eftersom den bekräftade att samiska rättigheter inte är beroende av statens godtycke, utan vilar på urminnes hävd och internationell rätt. Samtidigt har domen väckt frågor om hur långt dessa rättigheter sträcker sig, och hur de förhåller sig till andra markintressen. För svensk miljörätt är Girjasdomen en påminnelse om att urfolksperspektiv inte kan reduceras till en “intressentfråga” – de är en del av rättens kärna.

Gruvbrytning i Gállok och urfolks motstånd

I Gállok (Kallak) har samiska ungdomar och miljöaktivister under många år protesterat mot planerna på en järnmalmsgruva. Konflikten handlar inte bara om markanvändning, utan om vem som har rätt att definiera vad marken är värd – och för vem. För motståndarna är Gállok en symbol för hur svensk miljörätt ofta prioriterar kortsiktiga ekonomiska intressen framför urfolks rättigheter och ekologisk hållbarhet. Frågan är fortfarande olöst och fortsätter att vara en av de mest uppmärksammade miljörättsliga konflikterna i Sverige.

Naturens rättigheter i praktiken – exempel från Nya Zeeland och Ecuador

Medan Sverige fortfarande diskuterar hur urfolksperspektiv ska integreras i miljörätten, har andra länder gått före. Nya Zeeland och Ecuador erbjuder två konkreta exempel på hur naturen kan ges juridiska rättigheter – och hur detta kan kopplas till ekocidbegreppet och skyddet av biologisk mångfald.

Whanganui-floden – en flod med rättigheter

Whanganui-floden i Nya Zeeland fick status som juridisk person 2017, efter en lång kamp från maorierna. Detta innebär att floden har rättigheter som kan hävdas i domstol, och att en särskild förvaltare utses för att företräda flodens intressen. Modellen bygger på maorisk tradition, där floden ses som en förfader och en levande varelse. För svensk miljörätt är detta ett radikalt exempel på hur urfolks kunskap kan omvandlas till konkret lagstiftning.

Ecuadors Pachamama-princip och ekocidlagstiftning

Ecuadors konstitution från 2008 erkänner naturens rättigheter (Pachamama), vilket innebär att naturen har rätt att existera, fortleva och regenerera. Detta har använts i domstolar för att stoppa projekt som hotar ekosystem. Kopplingen till ekocid – allvarlig förstörelse av ekosystem – är tydlig: om naturen har rättigheter, kan dess förstörelse betraktas som ett brott. För svensk miljörätt är Ecuador ett exempel på hur en grundlag kan förändra spelplanen för miljöskydd och biologisk mångfald.

Vad kan Sverige lära? – vägen mot ekocidlagstiftning

Sverige har mycket att lära av både urfolks rättstraditioner och internationella exempel. Frågan är hur vi kan integrera dessa perspektiv i vår egen miljörätt utan att reducera dem till symboliska tillägg. EU:s naturrestaureringsförordning och diskussionerna om ekocid i riksdagen är två konkreta ingångar.

EU:s naturrestaureringsförordning och urfolks roll

EU:s naturrestaureringsförordning (2024) syftar till att återställa 20 % av EU:s land- och havsområden till 2030. Förordningen betonar vikten av biologisk mångfald och ekosystemtjänster, men nämner inte urfolks rättigheter explicit. Här finns en möjlighet för Sverige att gå längre: att i implementeringen av förordningen inkludera samiska perspektiv och erkänna urfolks roll som förvaltare av ekosystem. Det skulle innebära en mer holistisk miljörätt, där mänskliga rättigheter och naturens rättigheter inte ses som motstående intressen.

Ekocid – en brottsrubricering på frammarsch?

Ekocid – allvarlig och omfattande förstörelse av ekosystem – diskuteras alltmer i riksdagen och inom EU. Flera länder har redan infört eller överväger att införa ekocid som en brottsrubricering. För Sverige skulle detta innebära ett paradigmskifte: att inte bara reglera miljöskadlig verksamhet, utan att kriminalisera den. Urfolksperspektiv är centrala här, eftersom ekocid ofta drabbar just urfolks marker och livsmiljöer. Att lyssna på samiska röster i denna process är inte bara en rättvisefråga – det är en förutsättning för att lagstiftningen ska bli effektiv.

Girjasdomen (2020) bekräftade samisk rätt till jakt och fiske i Girjas sameby.
Whanganui-floden i Nya Zeeland fick status som juridisk person 2017.
Ecuadors konstitution från 2008 erkänner naturens rättigheter (Pachamama).
EU:s naturrestaureringsförordning (2024) syftar till att återställa 20 % av EU:s land- och havsområden till 2030.
Sigtuna kommun är värd för Earth Rights Conference.

Sigtuna som lokal språngbräda för samtalet

Medan de stora juridiska förändringarna sker på nationell och internationell nivå, behövs också lokala mötesplatser där urfolksperspektiv och miljörätt kan mötas i praktiken. Sigtuna kommun, med sin rika historia och sitt engagemang för hållbarhet, har blivit en sådan plats – inte minst genom Earth Rights Conference.

Lokala initiativ i Sigtuna för biologisk mångfald

Sigtuna kommun arbetar aktivt med att stärka biologisk mångfald genom lokala projekt, allt från restaurering av våtmarker till skydd av pollinatörer. Dessa initiativ är viktiga inte bara för den lokala ekologin, utan också som exempel på hur miljörätt kan omsättas i praktiken. Genom att involvera lokalsamhället och lyssna på urfolks kunskap – även om Sigtuna inte har en samisk befolkning i samma utsträckning som norra Sverige – kan kommunen bli en förebild för hur naturens rättigheter kan förverkligas på lokal nivå.

Earth Rights Conference som plattform

Earth Rights Conference i Sigtuna samlar jurister, aktivister, forskare och urfolksföreträdare för att diskutera hur naturens rättigheter kan stärkas i svensk och internationell rätt. Konferensen är en viktig plattform för att lyfta frågor om ekocid, biologisk mångfald och urfolks rättigheter – och för att bygga nätverk mellan dem som arbetar för en mer ekocentrisk juridik. För oss på earthrightsconference.org är Sigtuna inte bara en plats, utan en symbol för att förändringen kan börja lokalt.

Vanliga frågor (FAQ)

Vad menas med naturens rättigheter?

Naturens rättigheter innebär att naturen – floder, skogar, djur och ekosystem – erkänns som rättssubjekt med egna rättigheter, inte bara som egendom eller resurser. Detta synsätt har sitt ursprung i urfolks rättstraditioner och har bland annat tillämpats i Ecuador och Nya Zeeland.

Vad är ekocid och varför är det viktigt?

Ekocid avser allvarlig och omfattande förstörelse av ekosystem. Att kriminalisera ekocid skulle innebära att miljöförstöring inte bara ses som en regleringsfråga, utan som ett brott. Flera länder och EU diskuterar nu att införa ekocid som brottsrubricering.

Hur påverkar Girjasdomen svensk miljörätt?

Girjasdomen (2020) fastställde att samer i Girjas sameby har rätt till jakt och fiske baserat på urminnes hävd. Domen är viktig eftersom den bekräftar samiska rättigheter som självständiga, inte beroende av statligt godkännande, och den har skapat prejudikat för andra samebyar.

Vad är EU:s naturrestaureringsförordning?

EU:s naturrestaureringsförordning (2024) är en lag som syftar till att återställa 20 % av EU:s land- och havsområden till 2030. Den är ett viktigt steg för biologisk mångfald, men kritiseras för att inte tillräckligt lyfta urfolks rättigheter.

Varför är Sigtuna relevant för miljörätt?

Sigtuna kommun är värd för Earth Rights Conference, en mötesplats för att diskutera naturens rättigheter, ekocid och urfolksperspektiv. Genom lokala initiativ för biologisk mångfald visar Sigtuna hur miljörätt kan omsättas i praktiken på lokal nivå.

Sammanfattningsvis är urfolks kunskap och rättstraditioner inte en parentes i miljörätten, utan en nödvändig grund för att skydda biologisk mångfald och förebygga ekocid. Från Girjasdomen till Whanganui-floden och Ecuadors Pachamama-princip ser vi hur urfolksperspektiv kan förändra juridiken i grunden. För Sverige – och för Sigtuna som lokal mötesplats – handlar nästa steg om att våga lyssna, lära och lagstifta med naturen som rättssubjekt, inte bara som resurs.